Ser du, syster, genom träden,
hur syrener skjuter fart?
Hur Orions kvällsförkläden
lyser ner så uppenklart?
Evig är dess äras klänning
men dess dress är frestarblå.
För en aftonbleknads bränning
bär på härd att förutspå.

Ser du, syster, hur visioner
faller ner från himlen hård?
Hur dess vårars tårmiljoner
regnar mot en fruktträdgård?
Där vi famlar fram men fuktar
fötter mot massivets mark
och plantagets regn befruktar
varje stam så stöddigt stark.

Säg mig, syster, hur dess visdom
tidlös ej blir pinad torr?
Hur i faran paradisblom
överlever här mot norr?
Vill vi vila än en vinter
till dess regnorkesters moll?
Ser du, syster, hur jag slinter
nedan dressens flydda fåll?