Det var små ord

av tröst

du hällde in i hjärtat mitt

små glädjeord

av hopp som jag fick

smaka

Sen öppnades en port

ett rum

så fyllt av poesi

men oförklarligt

drog du dig tillbaka

Nu längtar jag

till stunderna

då orden dina kom

För kanske var det jag

som slutat höra

Du kunde inte nå mig

med din mjuka tröstesång

för rummet mitt

var fyllt av allsköns röra

Förlåt jag stötte bort Dig

Du en gång var mitt allt

jag glömde Du var känslig

Du helige gestalt