Åh min vän.
min älskade vän...

Vår avfärd tillsammans är redo;
Landskapet har satta segel i varje mast, allt vi sökte är vunnet;

Horisonten är oss i detta nu, här, där vi står tillsammans, och det larmande vi lyssnar efter, är nationens jämmer och rop på frihet som vi hör,

Nu, detsamma följer våra sinnen den sista fästningen som tornar upp sig vid strandlinjen, våra hjärtan bultar hårt och modigt:

Dock, i våra själar, själens djup, har hjärtesorg...
Och, jag ser vackra ögonas droppar av ofattbar tyngd,
På marken ligger min vän,
Dödligt sårad, knappt levande.
Åh min vän...Min älskade vän,
Res dig en sista gång, slå dig fri och stark och låt ditt bultade bröst ljuda över fältens varma augustiglöd, i den blodröda skymningen;

Res dig upp - för mig är din mantel skyddande - för oss...svept över våra
ansikten, mot det mörker som inte kan oss;

För mig är vi, rosor, i massor och midsommarkransar - för oss är vattnets bränningar ett vittne att vi steg i land här en gång;
För oss kallar de på, den nedsänkta graven, grävd för oss, se dem andras hetsiga ansikten i jakt på ansikten som blicken sänker sig med solen i havet;

Se vän! Lyssna kamrat!
Mot min axel runt ditt lutande huvud, vilar du, röda droppar under våra fötter
Som en enda lång nattsaga utan ett stilla godnatt är vi båda en hel värld när vi två beträder marken över slottets vallgrav,

Nu har du slutat att hålla min hand och dina ögon är döda.
Åh, min älskade vän svarar mig inte mer, "J"s mun är halvt öppen och fortfarande
sorgsen, fallna tårar torkade vid hans kinder;

För oss min vän känner jag inte längre min arm där du lutar ditt huvud, "J" har runnit iväg mot ett avskedsslut, där inga hjärtslag eller önskan om att få leva vidare
finns kvar, bara röda och blanka ögonlock kan skönjas i den trolska natten;

Vår resa är nu svävande och över och ditt liv förbi men säkrat, din resa avslutad och definitiv;

Från världens all rädsla och skräck, för vår resa kan aldrig något större finnas som kan ta dig ifrån oss, det är som om vi har vunnit, utan att segra.

Existerat i oss, inom mig, är du mig! Åh stränder och krusningar, låt folket ropa till oss, Åh, kom, kom hit till oss! Ni får stiga i land här. Vi reser ett kungabål över din vän...

Dock, där jag finns, med mitt stillnat jag, i bitterljuv och sorgesam saknad,
Där, i vår famn ligger oss alla, du vår första sergeant,
Stupad, röd och äppelkindad pojke än gång var...