Där sanden når strand på utanförstigen
som slutar i storskogens silvertjärn
ville vadande vandrare visserligen
genom grenflottars botten nå fram till värn
att vandra den andra strandens stup
av smolkfolk och skuggsrån och lyktmän
och skrämma en medföljd på flykten
men genvägen fram leder midjedjup.

På flykt i flod drar den florklädda flotten,
jag vadar min vad där den strömledd sam
och knappt hör jag forsen för knäbettsknotten
och vått går mitt mitten mot bottenslam,
nu möter min midja så kallt allen
de delar där dynen ses djupna
och virvlarnas väsen uppkrupna
framblickar med stötstick på blöta ben.

Och natten går fram över slamvatten vida,
jag jagas ur dag med min flyktvän
men måste nå fram till dess andra sida
av spökrök och trollträd och lyktmän,
men knappt ser jag stranden när knottens knak
i varning drar in i min hjärnas
kanal, som tjärnfylld av vatten förvärnas.
Men hellre jag drunknar än simmar bak.