Hej.
Jag har saknat dig. Väldigt mycket.
Och jag saknar dig, fortfarande. Inte lika ofta bara.


Prag var fantastiskt. Vi var i en arkadhall och spelade flipperspel och lagade mat klockan 3 på morgonen och gick omkring och kollade på graffitti och åkte till en kyrka som var dekorerad av människoben. Jag dansade dansmatta med några finnar. Precis, jag, dansade? Helt sjukt.
Du hade haft kul om du var med.
Samtidigt var det så, så skönt att inte vara din. Hela den här sommaren har jag varit din, även när du inte velat ha mig eller jag inte velat ha dig. Vi var ändå varandras. Jag glömde hur man träffade andra. Jag glömde hur jag var när jag var bara jag, själv.

Du har antagligen ett nytt liv nu som är fantastiskt. Det måste du ha, så lite som du vill ha att göra med mitt liv.
Och det är väl bra. Du var för beroende av mig, jag blev satt på en piedestal och började vänja mig vid det. Det är inte så man ska ha ett förhållande. Vad än vårt förhållande var. Jag respekterade dig för lite.
Förlåt.
Förlåt, också för att det inte finns något jag kan göra åt det nu. Det är en jobbig insikt att bära.

Självklart fattade jag för sent att jag tyckte om dig. Eller så kunde jag bara fatta det för att det var för sent. Vi accepterar den kärlek vi tror vi är värda, eller något sånt. Tror hjärnan längst längst in att kärlek är omöjligt går det inte att se den även när den står framför ögonen på en. Om det nu var kärlek eller bara en väldigt stark längtan.
Om det inte är samma sak.

Å, så blind en hjärna kan vara.

Så fegt ett hjärta kan vara.


-


Jag tänkte att göra slut med Jonathan var det värsta som kunde hända mig, men nu när jag tittar tillbaka på det är det livet som en blek dimma, ett utkast på en bok utan konflikt. Vi reste, visst, men på vilket sätt? Vi träffade ingen. Vi bokade allt. Vi vågade så lite.
Och jag stannade. Jag planerade det perfekta livet och allt var en lögn. På ett sätt, hur kan jag inte vara glad att slippa det? Och hellre nu än senare. Jag kanske ångrar varje minut med Jonathan ett tag till, men han börjar bli inget. Ett minne. En konstig dröm jag hade en gång. En människa jag kände. En idé jag trodde på. Bleka nyanser av grått.
Syntetiskt. Så känns det nu i efterhand.

Med honom var jag en jord som dränerades. Fastän marken är urlakad har jag sått frön i mig och väntar spänt på att de ska växa och bli vackra blommor i starka färger. Sådant går inte på en dag, hur mycket Hollywood än förenklar bilden. Men jag vattnar och gödslar ofta. Nya vyer, nya språk, nya människor. Jag vågar mer. Sätter inte lika många käppar i hjulet på mig själv. Hoppar, skrapar knäna, reser mig, hoppar igen. För att vyn är bättre ju längre upp jag kommer. För att luftdraget i håret är euforiskt. För att ibland borde man stanna i ett språng och inte planera för nästa gång fötterna nuddar marken.

Här uppe träffar jag människor såklart. Män, mest. Potentiella nya historier att skriva. Jag krossar hjärtan ibland men det är okej. Mitt krossas ju också. Sånt är livet. Resandet är en lekplats och i leken lär vi.

Många män lämnar mig med historier. Ibland bara korta anteckningar, parenteser i marginalen. Vissa blir porträtterade med ord i långa rader, i dikter och schabloniserade fabler.


Andra får brev. Flera.


När jag kommer hem kommer jag ha ett helt bibliotek med sagor att skriva.


-


Jag kan tänka mig att du läser de här texterna och tycker att jag är galen. Att jag borde släppa taget. Och det vet jag, det borde jag. Det är därför jag skriver. Jag bryr mig inte om du tycker jag verkar besatt av dig. Det kanske jag är just nu, ett tag till också, säkert. Jag kommer inte stå utanför ditt fönster med en bandspelare och få vattenslangen att regna på mig medan jag gråter ut ditt namn. Jag kommer inte ringa dig mitt i natten och säga att jag skär sönder handlederna om du inte tar mig tillbaka.
Jonathan bleknade. Allt kommer blekna.

Igår hånglade jag med en engelsman på ett konstmuseum i en fransk småstad och just nu är det allt jag är. Inatt drack jag vin och lekte ”vem i rummet” med människor jag aldrig mött förut och smög sen iväg med samma engelsman för att ha sex på toan. Fastän jag var säker på att jag aldrig skulle njuta på det sättet igen.
Fastän jag trodde att din kropp var den enda som skulle kunna få mig att känna någonting.
Precis som jag trodde att Jonathan var den enda någonsin för mig.

Du kommer blekna. Du ville det och jag är ledsen för det och det kommer jag vara ett tag till. Men det kommer bli som du ville, det du trodde var bäst. Du kommer blekna. Jag kommer sluta tänka på dig varje dag.

Och fast det låter som ett hot och en anklagelse är jag fylld med ett lugn och en hoppfullhet, om än något vemodig fortfarande. Vi var aldrig syntetiska. Vi var på riktigt. Det var därför jag alltid kom tillbaka till dig trots alla duster med världens alla killar och det är därför det gör ont fortfarande.
Ändå är jag glad för att alla slumper ledde mig till dig. Jag är glad för den hemska, förvirrade, sårade, fantastiska tiden vi hade.

Det kommer inte göra ont för alltid.


-


Du kommer blekna. Jag kommer blekna. Vi kommer gå in i våra egna sagor och bli hjältar som slaktar elaka förläggare och rollbesättare och hemska släktingar och vänner som säger till oss att bli mindre onyanserat självsäkra och mer vuxet tråkiga.
Och då och då kommer jag gå igenom mitt bibliotek av minnen och hitta vår bok och öppna den, blåsa bort dammet från kanterna och trycka näsan mot lädret i pärmen som har den allra svagaste lukt av dig, och veta att i en parallell värld kommer du göra samma sak.

Kanske gör vi det samtidigt någon gång.

Du kommer alltid finnas med mig.

Jag älskar dig. Jag vet inte om jag menar det romantiskt, men du som person, allt du är som människa: jag älskar dig.

Hoppas dina sagor blir fantasifulla och fantastiska.

Kram
Felicia