Men lilla, söta, blöta, snälla, rara,
nu måste grånad gråt sitt snörvel snyta.
Hur kunde inte tysta tårar tryta
när många mänskor mest är utbytbara?

Som vuxen man du måste mästrad klara
att matta känslans flyt och bara bryta.
Du vet väl visst, du mister blott en yta,
att alla faller likadant att vara?

Hon fanns ej, glansomfallen speciell,
så drömskelätt och ödesmättat snäll
och gråten kommer mest för gammal vana.

För mänsklighet den föll inför ikväll
den möter man ned nästa mänskocell
när livet skapte lik så likadana.