Jag kom att tänka på något här om dagen när jag gick upp mitt i natten för att gå på toa.
Jag kunde höra klockan i köket ticka.
Jag hörde vinden ute
Och
Det var mörkt i hela lägenheten.

I nästan ren vana satte jag kroppen i en mental försvarsställning.
Gjorde mina lungor redo att ta in all luft
Gjorde min hjärna redo att tänka på att inget okänt finns i mörkret.
Jag väntade med spända muskler på ångesten, paniken, rädslan och stressen.
Men den kom aldrig.

Klockans tickande var lugnande.
Inte läskigt, stressat eller oroligt som det brukade vara.
Jag var inte stressad eller rädd för att inte hinna med, jag var i total harmoni med tiden.

Vinden som fortfarande gör mig lite rädd var inte alls så farlig.
Den är fortfarande obehaglig.
Men jag låg till och med vaken en stund i sängen och lyssnade på vinden som lekte utanför.

Mörkret är fortfarande läskigt.
Det kommer alltid att vara läskigt för man ser inget.
Men det är min tanke nu.
Inte längre att något gömmer sig i skuggorna eller i mörkret.
Jag tror inte att något kommer att ta tag i mig.
Jag tror inte att allt runt mig vill mig illa.

Min kropp har hittat något som man nästan kan kalla för harmoni.
Mitt liv är ett riktigt liv.
Äntligen.