Fortsätt, andas,
snälla, Nathalie
kan du inte bara
kämpa en minut till,
bara en liten sekund
för de blir kanske
lite bättre, så småningom
det kanske lättar
din sorg kanske försvinner
bara du försöker
ett andetag till,
eller om du bara skriver
en liten dikt till,
eller om du vänder dig
till psykiatrin
ännu en gång, dom kanske
kan vända till det bättre,
men nej jag tror inte längre
på någon psykiatri
som inte funkat ännu,
för om den inte funkat
på alla dess år,
hur ska den då kunna lyfta mig?

men som alltid kämpar jag som,
all kraft jag inte har,
jag kämpar som den Nathalie jag är.

jag är tydligen den krigare som
vunnit mot alla odds,
som hade ett helvete när jag växte upp
men som tog mig ifrån barndomens sår,
som växte upp till en stark kvinna,
som vann mot barndomen sår
mot alla odds, ska jag, Nathalie
då inte vinna mot min psykiska ohälsa?

en dag kanske, jag står som segrare
men jag har svårt att tro på det nu
när allt jag vill är att gå till himlen
där regnet är och bara väntar på mig,

men en dag, kanske någon dag
vinner, jag, Nathalie mot alla odds.

jag är en krigare.