Vad tidens himmel är hög och fin,
Varenda poet har en datamaskin.
Den spyr ut rim i kaskader,
Själv får jag nästan spader
av alla val och ordkrevader.
Ord och mord, död och överflöd,
lycka och förtrycka, jaga och behaga,
döma och berömma, snatta och beskatta,
Så sitter jag ensam och hoppas på ledning
Men ser blott att jag är en hedning
Som utan moral söker en mening
Men precis som förut så tar allt plötsligt slut.