Kylan är det närmaste
Blåa ljuset får väggen att se än kallare ut
Betongen fäller tårar mot det kalla strålarna

Inte första gången skvallrar de vita flagorna som dansar sorgset,nästan moloket ner mot golvet.
Som om de bar på en hemlig sorg över att de blivit bortstötta,oälskade,utanför.

Timmen som alltid innebär turbulenta virvlar
En kall vägg
En orörd soluppgång
En ögonvrå med rätt stuk

Samma känsla som i uppvaknandet i stormens öga.

Jag sitter stilla mitt i medans allt runtomkring virvlar ofattbart,ogreppbart och jag sluter mina vibrerande strängar bestämt men ändå ömt
Låter mig förälskas i den tomma stillheten inom

Ensam vandrar jag hela vägen till Styx och låter tyst färjekarlen bevittna min tomma skugga som sörjer intet

Jag bjuder farväl till världen jag redan dömt och förkastat.
Då människan är blind och oförmögen.