Uppå ett fält av blålavendel
emellan sky och snövitt berg
i midnattsvaggans grå går Grendel
att så allt strå i rödnödd färg,
bland blomsterblod av avgrundssjuka
förtrollade artärer träds,
avskavda ur det avundsmjuka
där blålavendel Grendel räds.

För varje skör skall fötter fälla
inunder döda grödors grund,
pistillpastell gör Grendel grälla
blott för sin egen skottavund,
för han har inget eget frö
och hos hans fot skall skammen dö
om endast den har levat
förtrollat där han trevat.

Och skammens skott bortskiner skarpa
i blodättsslätten stensteril,
där ekar hennes himlaharpa
mot bergets snömejslade kil,
var Grendel går, det vet väl ingen,
dit ingen vet och inget vill,
men i den röda rosenringen
nedtrampas varje kamppistill.