borta vid en sten så kall

sitter en ensam vandrare

skorna trasiga och leriga

kläderna nötta med hål i

vinden blåser rakt igenom

kylan under natten sjunker

vandraren klarar inte natten

ingen ser eller hör när han dör

som en viskning är han borta

en viskning inget eko lämnar

ett barn trotsigt rymt hemifrån

finner den ensamme stelfrusen

vidarebefordrar ett rop på hjälp

men det är försent att ropa högt nu...

för luften har förtätats av tystnadens dimma 

hjälplösheten når barnets hjärta

en hopplöshet sprider sig genom

kroppen börjar vissna inifrån där

lämnar övergivenhetens smärta

barnet villar sig bort tiden går fort

en ung man ses ensam vandra

en man som känt svek ifrån andra

en man som ropat på hjälp ej hörd

ett barn han lyfter ur dagens mobb

att hjälpa är inte den ensammes jobb

vi ska se efter att barnet ej vittnet bli

vi ska stötta och inte gå någon ensam förbi

ett barn minns orättvisor som vi skapa

alla munnar som egoistiskt där gapa

varför ordna med Nobelfest 

när så många står utan mat

varför duka upp utan att bjuda

den som ensam där gå

vad vet vi kanske den ensamme vandraren

Nobelpriset borde få