Jag vandrar på stranden i Särö Västerskog där den saltmättade råkalla stilla brisen från havet lågmält berättar att strandlivet gått in i ett vilotillstånd.

Jag behöver samla ihop mina tankar och vandrar ensam bland tångruskorna på tidlöshetens strand där kala klippor möter mäktigt västerhav.

Horisontens linje följer havet i fjärran där den krökta havslinjen slutar i oändlighet, västerhavets storhet ger mig perspektiv.

Mina tankar är många och ibland trängs de med varandra, jag vill sortera dem och jag upplever att västerhavet med sin storhet kan hjälpa mig med detta tankearbete.

I förhållande till det stora mäktiga västerhavet kan jag nu se min egen betydelse i sammanhanget, jag är egentligen bara som en lätt fjäder i en kraftig storm.