som en tändsticka som tänds,
flammar upp och brinner ut
som bladen i en bok vänds
lika fort tar livet på jorden slut

jag har förträngt från mitt minne
när jag miste min barnatro
när slutgiltigt i mitt sinne
tvivlet fick bygga sitt bo

vi ställer väl alla oss frågan
”vad kommer sedan?”
när Liemannen skördat, släckt lågan
när det känns som att ”redan?”

jag är rädd att jag tror att detta är allt
att det inte finns nån ”stad ovan molnen”
du må tycka att det blåser kallt
men himlen – jag kan inte tro på den

att vissa av oss skulle få evigt liv
i ett Paradis med änglakörers sång?
jag är ledsen, men jag är inte så naiv –
jag tror att vi lever bara denna enda gång

så, så länge vi får på denna jorden vandra
kunde vi försöka göra världen lite mera rättvis?
vi kan väl försöka vara snällare mot varandra?
det vi har här på jorden kunde vara ett Paradis