Hos Hedenhös på heden lös vår Luna
i ödesstensförgreningshorisont
runt rymden skymd, där varje rumlös runa
än förutspådde spårens frodningsfront.

I ödesgren kom hedens sten att duna
sin skarpsynthet med fjädrars födslodront
där fröbefruktat frodig Fru Fortuna
förlöst min vingesvidd i blosset blont.

En fågel först, bland land att blonda blänka
var vi, min mening lagd i liv att länka
från Hedenhös, mot hedens frontkuvös.

Kuvösen lös, men långt från Luna var den,
att möta menad man på chansmiljarden
här färdutspådd, men vilset värdelös?