Jag sitter här på min stol och kontemplerar över alla JAG varit genom åren.
Om det tillsammans bildat ett enda stort vi eller om jag fortfarande är jag.

Jag ser mig om och tittar in i en spegel. Man ska ju kunna se sanningen där. Ser jag ett enat jag eller ser jag ett söndrat vi? Kan jag ens lite på det jag ser?

Spegeln brister respektlöst och bryr sig inte alls om mina funderingar. Frågan på om jag kunde lita på min spegelbild är fortfarande obesvarad. Frågan om vem jag är lever kvar. Ett tag till.

Jag reser mig upp och tar på mig min vita rock och går till det ovala rummet där mina kollegor befinner sig. Tillsammans vet vi sanningen om att all jag är ett enda vi.