Ni vet balkonger.
Sånna där som man solar på,
fikar på, äter mat på, dricker vin på, hänger tvätt på, samtalar om livet på.
Eller,
som man bara står på,
röker på, fryser på, skriker på, sitter ensam på,

Eller så tittar man ner.
Håller i sig i den midjehöga metallstången som skiljer av, vågrätt, tvärs över balkongen. Det är långt men inte så långt.
Jag talar om avståndet mellan mig och den där asfalterade marken.
På sommaren brukar barn springa där nere. Spela bandy där nere.
Nu är det helt tomt.
Lika tomt här som där.