Ett rött och tröttt litet troll satt och trummade och dummade sig så försynt han kunde. Han tyckte att värden var dum som förbjudit honom att dansa, sjunga oh framför allt trumma. 

Trummade lite högre och ingen verkade bry sig. Han trummade lite till och lät ett litet skratt hitta ut.

Han såg sig om efter den dumma stumma värden som inte fattade när han hörde en bra trummning om han så trampade på den själv. Han plockade fram ett par träpinnar och började trumma på en låda. Snart trummade han som en eldsvåda. Hett och aggressivt Nu sket han i vem som hörde honom. Nu fanns det ingen hejd. Han började trumma på fler saker och i olika takter. 

Han studsade runt och dansade så vilt att han för en stund glömde att han skulle trumma.

Han sprang omkring skrattandes trummandes leendes och inte ens frälsarens återkomst hade kunnat hindra honom nu. Inte ens om... inte ens om... inte ens om    X´iara kom och tog hhonom i örat kunde han sluta.

Han trummade högt han trummade lågt och han trummade tills tiden tog slut och världen sakta dog. Hna trummade sig sakta hem längs stjärnornas väg. Han trummade rakt in i X´iara som stod där med armarna ikors och såg mäkta förgrymmad ut.

Han slutade genast trumma och försökte gömma pinnarna bakom ryggen och hoppades, som han hoppadesm att hon på något magiskt vis inte visste vad han hade gjort. Men naturligtvis gjorde hon det.

Hon skrek hårda vassa och arga ord och tog honom i örat och drog in honom i deras lilla stuga.

Snipp snapp snut så var sagan om det Röda Trollets trum ädventyr slut för den här gången.