I TV-programmet opinion live ikväll talades det om att vara trogen sina politiska ideal. Och kompromissa så lite som möjligt när man har chans att påverka. Visst är det rimligt. Det tydligaste exemplet på att man gör så, kom från C. Kanske också L. Med nuvarande uppgörelse med S (och MP?) räknar C och L med att de får igenom mera av sitt politiska program än i andra konstellationer.

Visst ska man visa ryggrad och värna de ideal man har, och visst är det rimligt att man vill maxa sina ideal när landets styrning ligger i stöpsleven. C räknar med att de nu nått dit.

Men här finns ett aber. Man frågar sig om man inte gjort en principiellt viktig uppvisning av hur man ser på långsiktigt lagda kompromisser (flera år) jämfört med kortsiktiga (några månader). Man måste ju räkna med att alla partier fått tumma på olika punkter i sina respektive program, för det gemensamma bästa, och att detta kostat på under de år som resp block/allians existerat. Men rimligen bör det också ha skapats viss förståelse för en bredare värdegemenskap när nödvändiga avsteg diskuterats (över tid) internt och accepterats. Så lite om elasticiteten i kompromisserna. Man bör räkna med att man rimligen måste stå tillbaka ännu lite mera än annars om valresultatet inte blivit vad man räknat med. (Det hör man häpnadsväckande lite om) Självklart bör man inte överge sina ideal, men inser rimligen att hyggliga kompromisser nödvändiga för att över huvud taget kunna påverka inom någon starkare gemenskap. Men man vårdar väl det åsidosatta på sina kongresser och partiprogram?

Men nu noteras följande. Om de kompromisser man kommit fram till blir mindre påfrestande i en annan maktkonstellation, så byter man fot och struntar i den långsiktiga plattform man gemensamt byggt upp med andra. Lite bildspråk: Elasticitet igen: Spänns ett gummiband för hårt, så brister det. Ligger grunden för alliansens haveri i att de långsiktiga överenskommelserna varit orättvisa? Det vill säga att små partier har tvingats ut för långt från sina ideal. Kanske.

Men en sak får man inte glömma. Det har blivit ok att försöka tiga ihjäl vissa hemska motståndare i riksdagen, trots deras demokratiska relevans. (Historien har lärt oss att när man slutar prata börjar man slåss. Ur askan i elden.)

De som ska tigas ihjäl är de s k ytterlighetspartierna, ibland kallade missnöjespartier. Partier som främst anses ha fått sina röster för något man INTE vill, i stället för att erbjuda något konstruktivt i ett genomarbetat partiprogram.  

Men har inte missnöjespartierna bytt plats? Är med andra ord C och L våra missnöjespartier? De som är missnöjda med demokratins spelregler. När ska man börja tiga ihjäl dem som ligger närmast dessa obehagliga? Troligen är MP och KD i farozonen.

Ville Sverige detta? Trots att 60% av alla rösterna i 2018 års riksdagsval pekade mot en borgerlig politik, så regeras snart Sverige av S. Äsch detta var väl att svära i kyrkan? En så hemsk nationalism!