på ett eller annat vis har du erfarenhet av att bollas runt. du eller en anhörig har råkat ut för det. jag gissar att det sedan blivit studsigt för att säga kanske du blivit uppstudsig. rent av kan det vara så att just det att du bollats runt är ett bevis på att vården saknar lyhördhet.

det kan vara så att vården har fel på öronen och behöver uppsöka vården. men varför uppsöker de inte patienterna. för det är dessa som vet hur tala om sin sjukdom och upplevelsen av den.

ta som vårdpersonal alltid fram penna och papper. anteckna noga patientens ord och innebörd av upplevelsen av sjukdomen. allt handlar om att sätta sig in i och utgå ifrån patientens beskrivning. sätt dig aldrig på patienten. ställ dig heller aldrig över den. och för allt i världen lägg dig aldrig under patienten. stå heller inte vid sidan med armarna i kors och titta för tjuvens bullar aldrig snett på patienten.

som vårdpersonal eller läkare är du den i vården patienten vänder sig till i förtroende. detta måste förvaltas med respekt, värdighet och medkänsla. det är nämligen så att har man som patient bollats runt? detta beror sannolikt på brist på lyhördhet, insikt och kunskap inom vårdapparaten. så vad göra åt saken?...

det är lätt att fastna i vårdsnurren eftersom när man som patient inte blir hörd börjar man att förklara. det betyder att mer information än som behövs kommer fram. då blir det svårt som vårdpersonal att hänga med. det är således kontraproduktivt att ifrågasätta patienten direkt eller indirekt.

så fort du som läkare börjar konstra eller vika från att lyssna genom att börja värdera så tappar du fokus. pekpinnen kommer då fram och du avfärdar patienten. en avfärdad patient känner sig inte hörd och sannolikt sviken. där sätter försvarsmekanismer in och antingen sluter sig patienten eller bombarderar läkaren med sin upplevelse.

kroniska tillstånd av brist på lyhördhet inom vården beror sannolikt på dövhet och en remiss måste då skickas till en öronklinik, tror sjukvården själv. men inte ens en charmkurs skulle hjälpa dessa som kroniskt, kategorisk och notoriskt vägrar lyssna. de ifrågasätter varje patient som vet något om sin sjukdom och dess inverkan på deras liv.

detta leder patienten till psykisk ohälsa pga att den mött detta avvisande förhållningssätt många gånger. vilket betyder att vad den nu vågat säga att den vet, nu för femtioelfte gången blir avvisat som trams. vem kan då missa att det tar och tär på den sjukes självbild? jo den icke lyhörda läkaren eller vårdpersonalen kan inte inse detta. om det beror på egensinnighet eller dumhet är svårt att avgöra.

men säkert är vården inte medveten om att just detta får ett antal långtidssjuka och kroniskt sjuka att tappa sugen helt. efter en enda sådan kontakt med vården kan det leda till att patienten aldrig besöker ett sjukhus eller husläkarmottagning igen. det är det som blir så farligt på lång sikt.

inom vården tror man att detta är tecken på att patienten är problemet. ibland till och med antecknas beteendet i journaler som komprometterande för patienten. som när den får någon gång i livet se detta förfäras och mår psykiskt dåligt av det.

att bli bedömd utan att ha fått komma till tals är hemskt. än värre är att ha trott man ska bli hörd och sedan avvisats. men värst av allt när vården låtsas under samtalet att den hör men inget händer förutom att man får ett taskigt bemötande.

det är inte meningen att vården ska smita sitt ansvar för sin del i problemet. patienten vet kanske inte tillräckligt om vad vården kan göra eller inte och vad som kan förväntas av vården.

det finns sjukdomar som vården inte vet något om. ovanligt är det inte att multipla fysiska och kroniska sjukdomstillstånd avfärdas som psykisk sjukdom. detta drabbade mig att jag fick tre psykdiagnoser innan de efter att jag brutit foten uppdagades att jag led av förstadiet till benskörhet 32år gammal. det visade sig vara fel på min ämnesomsättning, struma, som gjort att kroppen inte tog upp kalcium till skelettet.

detta jag beskrev varje gång jag gick till läkaren var att det kändes som om jag hade tandvärk i skelettet. detta kallade de för vanföreställning. lika så var det med min dotter vid en ohyggligt kraftig influensa vid 10årsåldern som fick hennes ben att vika sig. då misstänktes jag som mor ha misshandlat min dotter. men det visade sig att hon drabbats av Kawazaki-syndrom. Detta betydde att hon fick påverkan på hjärtat av influensan och idag är det vida känt hur fel diagnos kan i detta fall leda till om det inte upptäcks att barn dör akut.

barnbarnet som är tretton fick detta och sedan först efter det upptäcktes att hon också hade struma. men innan dess fick hon ett anfall av kramper och föll från en gunga och fick allvarliga skador. så det att vården både kan avfärda hypokondriker vilket är naturligt, men när de verkar tro att alla deras patienter är det, nej då har de helt fatta allt om bakfoten...

vi önskar oss nog ett värdigt bemötande som lugnar oss. ett bemötande som avdramatiserar och tar ned stressen. och som med det leder till att man lättare kan anförtro sig sin upplevelse av sin sjukdom. men där jag och mina vänner med kronisk sjukdom mött vården i första, andra eller tredje fasen blir vi alltid lika ledsna...

det som får oss att bryta ihop är oftast bristen på lyhördhet och felaktigt bemötande. som att när de inte förstår vad man menar så frågar de inte följdfrågor. istället klankar de ned på en sätt att tala. man kan få höra allt ifrån att man pratar väldigt mycket till det att man suttit stum. om skeptikern inom vården alltid ska få styra hur patienten mår leder det till kränknigar...

vem vill anförtro sig för att sedan problematiseras av den man vänt sig till i förtroende? detta sker naturligtvis inte i alla vårdkontakter svenska folket har. men när detta sker leder det till stora kostnader för alla parter. både psykiskt och fysiskt tär det på patientens hälsa att ständigt bli ifrågasatt. sjukdomen förvärras gärna då utan några ansträngningar. vilket betyder att när måendet dalar och patienten börjar känna sig missförstådd hela tiden i kontakt med vården blir den deprimerad till sist.

den som då ska hjälpa patienter sedan efter skadan redan är skedd möter en patient som inte vågar, eller kan formulera längre hur den mår. patienten har förlorat förtroendet för vården... därför att den slutat att tro på sina egna ord. hur ska då vården vid detta tillfälle kunna lyckas ge en bra vård?

det som sker är att vården "ärver" tidigare missförstånd som patienten råkat ut för. så blir det ineffektivt och "stompigt" inom vården. kostnaderna inom vården ökar och allt tycks kontraproduktivt. således ökar bevisen för den avvisade patienten att man   inte ska ha med vården att göra. kronifieringen blir resultatet och förvärrad sjukdomsbild och till följd av detta fler akuta tillstånd inom vissa sjukdomar.

oftast har jag remitterats till fel typ av sjukvård och utredning för mina åkommor. detta har tagit än mer på självkänslan och styrt självbilden där jag trott det måste vara fel på mig för orden jag beskriver mitt mående med blir ständigt missförstådda. men så här många år efter händelserna läser jag de lappar jag haft med till läkaren från tidigare... vilka klara enkla korta anteckningar...

idag har jag visat dem för min nuvarande doktor som sa att fantastiskt vilken bra analys. jag trillade av stolen. för då tidigare när tre olika läkare sett dem var det ett mycket förbryllande, konstigt och taskigt bemötande som jag fick.

så jag omvärderar idag hur jag är förmögen att uttrycka mig. dock stöter jag på missuppfattningar om mig och min kroniska sjukdom dvs hascimotos struma, och KRONIFIERAT posttraumatiskt stressyndrom med dicissiation, flera diskbråck var av ett med nervrotspåverkan i nacken samt fibromyalgi, astma , eksem och allergi. mycket ofta blir jag bemött med skepsism, ifrågasättanden och avvisande attityd. det blir då svårt för man tvingas att förklara sig. detta har jag gjort allt för många gånger nu och när detta sker om och om igen tappar jag helt förtroendet för min läkare, eller kontakt inom vården. nu tänker jag visserligen annorlunda än förut då jag lade skulden på mig själv.

min undran blir självklart: har vården inte lärt sig någonting om bemötande eller sin krassa attityd som skapat psykisk ohälsa för mig så som för andra. vem ska då tala om för dem att det är dags att de lyfter blicken, börjar hantera sin yrkesroll bättre genom att i alla fall börja lyssna, anteckna och bry sig om...

exempel på önskemål om förbättring...

för den med många olika hälsoproblem sk. multipla sjukdomstillstånd.

1) låt en sjuksköterska träffa patienten först för att sammanfatta orsaken till besöket. vidarebefordra sedan till läkaren som får läsa in kort innan träffa patienten. man önskar alltid att läkaren vet lite om en när man möter den som patient.

2) och sjuksköterskan kan förbereda patienten på vad som är rimligt att förvänta sig, ex detta kommer din läkare att remittera vidare, eller du kan komma att behöva ta prover, för att sedan återkomma till läkaren. eller du har kort om tid så låt läkaren fråga dig utifrån det en eller andra...

3) när läkaren möter patienten kan läkaren försöka vara lyhörd, påläst och föra ett resonemang, fråga kring hälsoproblemen hos sin patient. dvs visa engagemang. detta effektiviserar mötet. då känner sig patienten inte ifrågasatt lika lätt och då behövs inte så många ord yttras. Provresultaten kan visa vissa indikationer med reservation för att patienten ska veta att den blivit hörd när den går där ifrån. allt syns inte i provsvar alla gånger... vissa sjukdomar visar inte ändrade provresultaten förrän de är i ett akutskede...

4) om sjuksköterska vet att patienten kommit med många olika besvär. kan ett återkopplande kort samtal tas med patienten ifall något glömts bort. sjuksköterskan kan ex uppmärksamma om eventuella frågor kanske finns, eller uppmärksamma något patienten glömt att ta upp som är av vikt och kan delges läkaren i efterhand.

5) läkaren borde återkoppla per telefon 2-3 dagar efter läkarbesöket, därför att när man har många olika hälsoproblem kan det vara svårt att bena ut eller förstå det hela. i detta samtal kan saker klaras ut och patienten och läkaren kan få möjlighet att fråga vid behov.

det är nämligen svårt med minnet för vissa patienter om man lider av exempelvis kronisk värk eller trötthet. erfarenheten säger att då när läkare ringt tre veckor senare för att meddela provsvar är det helt omöjligt att hålla reda på allt.

detta anser jag och andra kroniskt sjuka som jag känner skulle göra att man inte kände sig i behov att söka vården igen och igen. eller ge upp hoppet och inte ta upp den där vårdkontakten.

saker behöver inte krånglas till så som vi upplevt det. för det har lett till onödiga remisser och utredningar. missförstånd är ofta förekommande vilket gör varje sjukbesök till en plåga. och har man ångest blir provsvar vissa gånger missvisande. liksom det att känna stress eller uppfatta sig vara utan möjlighet till att bli hörd gör att vissa känner stor hopplöshet och förvärra det dåliga måendet.

att förebygga psykisk ohälsa är alltid rätt. det kan även vara så att om vården av idag vägrar ta till sig insikter och kunskaper från långtidssjuka, kroniskt sjuka eller patienter med multipla sjukdomstillstånd kommer det utvecklas till kaos. i en vård som alltid kommer att klappa patienten på huvudet och med detta riskera patientens psykiska välbefinnande. vilket oavkortat sänker patienten in i psykisk ohälsa på lång sikt. om inget görs snart kommer fler och fler tappa förtroendet för vården över lag.

topprid aldrig patienter då de kan vara källan till att lösa gåtan för forskningen av vissa sjukdomstillstånd.

alla har rätt till ett värdigt bemötande i vården oavsett om det är första gången man söker den eller femhundarafemtioelfte gången man är där....

min väninna Jana och jag har tillsammans kommit fram till detta under mer än tjugo års kontakt med vården där mycket av den kontakten bestått i att bollas runt. så vi vet vad vi talar om och vad våra vänner olyckligtvis tvingats utstå utan minsta skäl. det är dags nu att vi får tycka till!