Allt längre bort går jag för att sprida min empatis solkiga frön!

Jag tar tyst och osynligt farväl av de jag älskar innerligt.
Allt oftare ser jag de osynliga mänskliga fragmenten som stillsamt attackerar tron på mig själv
Jag känner mig oförmögen att känna något inför de som sägs stå mig närmast
Den vallgrav jag grävde kring mig som liten blev den sorgsna serenad som är ett med mitt inre väsen
Kanske är det just därför jag betraktar på avstånd
Ser saker från livets läktare där jag kan skaka stilla på huvudet åt hur lite de flesta ser!

Får just det mig att dra mig undan ljuset och de levande?