Ja, att välta i det sälta
havet, var mitt öde,
ack, att älta delars delta
med de kluvna döde
men från hån förskonas.
Men med broder
mor och floder
ville jag försonas.

Men min moder är av floder,
starka, strida strömmar,
och runtom min resas roder
moderskärlek ömmar
till det salta sista,
livsbevarande,
sonsfrånvarande
är dess hav, att mista.

Och av stoder är min broder,
starka, stora stenar,
själv är jag av ekobloder,
föga oss förenar
i min likfärdskista,
stenundvikande,
bengrundsskrikande
skall jag, broder, brista.

För min härd är ej av värld
men av grund och mylla,
skamsamhällets svala flärd
kan ej sund hett fylla,
världsfrånvändande,
tärd och ändande
skall jag skam beskylla.