Jag kommer aldrig att glömma när du steg upp på scenen
Med en räv bakom örat och blicken full av fanstyg.
I handen höll du barnens bandspelare.

Så började du läsa din dikt

Fångade mig från inledningen med ditt utspel

//"Två strandade själar på Las Vegas Airport..."//

din inlevelse råa livsglädje var som en korsning
mellan ett lyftande jasplan och en ångvält

Jag trodde att det bara var inrepat och attityd
men du var verkligen sådär levande -

"Larger than life" - fan vilken klyscha skulle du
nog säga men den stämde in på dig, så jävla bra.

Vi började prata, fick kontakt sådär
som killar aldrig egentligen får, vi fick prata
om hur det kändes
   egentligen, liksom på riktigt

Och jag förstod att du
  du hade haft det rätt jobbigt nu ett tag
Eldhärjade sotsvarta tankar lekte du med

Med solen på din vänstra axel och månen
på din högra bar du dina sår som om de var
medaljer som du fått av livet.

Vi skulle ju hjälpa varandra, du och jag
komma ur skrivkramp och förbi det
pretentiösa vidare genom poesin och ordet.

Men istället, på E4:an vid 15-tiden i jämnhöjd
med Svartberget inträffade en allvarlig mc-olycka
Föraren av motorcykeln, en man i 40-årsåldern
skadades så allvarligt att han senare avled...

När jag läser dina dikter igen så hittar jag
det undermedvetnas små pekare.
Eller visste du att det var dags?
Var det här ditt "hej då"?

//"..en varm tryckning av din hand..
- See Ya SUN !
- In Heaven Moon !"//

Var det här ditt sätt att sätta Ord
på att du inte kommer tillbaka?

//"Nu gör jag resan den där jag alltid talat om
den går inte till Bahamas eller ens inåt i själen
den går utåt mot syret vid sommarvarm asfalts ände"//

Tack Crister jag är stolt över att jag fick vara din vän
och glad över att du var så uppåt de sista gångerna
vi pratade med varandra

Jag hoppas att du finner det du söker
där i syret vid sommarvarm asfalts ände.

Kram