Akademiska
Jag tror det var förra våren, underbar lövsprickning och solen värmde, på morgonens löprunda slutade höger arm att fungera, ungefär som att hen vägrade( har inte en aning om den armen är han eller hon) hängde och dinglade för att en timme senare vara precis som vanlig, greppa, ta, smeka, krama, lyfta...allt det där...

Lika konfunderad som rädd vad framtiden skulle bära med sig, skulle vännerna se mig med andra ögon och ett funktionshinder, eller skulle allt bara rulla på?

Det blev långa samtal, att göra upp, ifall det inte går bra, eller om det går bra, är jag densamma efteråt? En del av mina vänner får aldrig veta, mera för att jag skäms för funktionshhindret( vet att det är ologiskt) vad skulle hen säga när jag visade upp mig och armen hängde som en trasa, att inte kunna krama och hålla om, skratta och le på NM eller *nyfikenpådigpromenad* bakom repslagarna?

Det surrar mycket i skallen, allt från risker, möjligheter, framtid, dåtid och allt mynnar ut i någon form av konsensus, jag måste gå igenom op och rehab, oavsett vad som blir resultatet..

Jo jag vet att det mesta blir en mängd frågeställningar, kommer armen att fungera eller kommer den att hänga som en trasa, lära sig skriva på nytt med andra handen, hur funkar seglingen, flugfisket, längdskidor?

Känns lite som ett I-lands problem, jag har barn, relationer, bostad, mat, ett jobb att gå till, i övrigt frisk på alla sätt...Jag brukar säga lite så där kaxigt ibland, * vi vill alla ha ett omväxlande arbete, men vi har svårt för förändringar* och där tror jag att jag landar fett, lite buklandning så att jag skrapar revbenen i grus..varför väljer jag grus i mina tankar och inte bolster? ( gärna från Österrike) för min landning..

De här raderna skrivs med pekfingervals med höger hand, på fredag får jag veta efter narkosen om det här blir en framtid, att skriva högt för mig själv eller det här var bara en passus i mitt liv, att bli lite omskakad, börja om igen, se nytt, lära om.

Tack för att jag fick låna en stund av dig...