- hej säger han en smula moloken, det funkar bra på veckan men helgen är öken.

Nu har det gått två veckor sen op och jag har städat, diskat, promenerat, skrivat (var tvungen att skriva så för att få ihop det) har gjort så många att..lite för många kanske? parketten står i vågor( fuktskadad) porslinet har repskador och snart genomskinligt, promenaderna har gjort stigar i asfalten, gropar i stenplattor och änderna på mitt promenadstråk skyggar och snattrar nått om att nu kommer han som kastar limpor på oss, håll er undan!

Ibland skriver jag lågt och dovt, nästan som vädret, grafit på himlen tempen kring nollan och man vet inte riktigt vad molnen skall ge...Sen kommer det andra, jag skriver högt för mig själv? varje tangent hoppar och skuttar, byter plats, blir fel, sen lagom när ilskan lägger sig, finner ro och texten blir mera hoppfull...lite mera vår typ...och kan känna mig som tröskel i dörren som tvekar inför doft av myllan, krokus, trots att väggarna lutar inåt och själen vill ut...

Uppläxad av en nackkrage, jag kan inte se bakåt, än mindre åt sidorna, bara framåt, det är på den stigen läkningen sker..