jag begriper inte hur jag orkar
resa mig efter varje slag
som du ger
både fysiska så även psykiska
den terror du utövar
som jag finner mig i

jag är ett land i krig
du är kulor vinande
batonger svidande
knytnävar i mellangärdet
sparkar mot min hukande kropp
jag skyddar mig så gott det går

igår var jag tvungen att ta mig till akuten
blodet som rann, huvudet som värkte
blåtirorna som grumlade min sikt
de knäckta revbenen, svårt att andas
och alla frågor medan jag lappades ihop
men jag svarade som jag brukar

jag ramlade i trappan
jag halkade utanför porten
jag sprang och snubblade
jag blev påkörd
jag är så klantig

men värst var omsorgen 
sköterskans försiktiga händer
läkarens oroliga blickar
allt i tystnad
för de vet
de kan inte rädda mig

och sedan din varma mjuka famn
mitt i allt det kantiga hårda som är du
dina förlåt, förlåt, aldrig ska det hända igen
vi vet ju båda två att det bara är lögner för stunden
så att både du och jag ska kunna gå vidare
ännu en dag, en natt, ett tag

och så korkade du upp vinet
hällde upp, vi såg på varandra över rosorna
eller du såg, jag kisade med blixtrande migrän
och vi drack oss in i dimman
drack oss in i glömskan som varmt tog emot oss
vi får en tids respit så vi hinner läka (jag)
och glömma (du) 

jag vill sova nu och jag vill helst inte vakna mer
mina krafter tryter och jag begriper inte hur jag orkar
nästa slag får gärna vara det sista som släcker allt
andra skulle säga slå inte, gör mig inte illa
jag säger slå hårdare 
slå på riktigt för en gångs skull

du säger att du älskar, jag säger att det gör du säkert
(men inte mig)
så älska du, söndra, härska jag hissar vitt flagg
när döden kommer är den min vän och befriare
jag är redo men är du
jag ser dig höja handen