Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Sonett - Mollmetallens fall



Din pannas åder åldras, mer än rynka
har hammarhuvet slaget slint utslängt,
där vidgad veners vepassage har trängt
mot sten, hörs klon mot järnebarken klynka.

Här molar mollmetall, men intet ynka
av stämmor städets stumma sten har stängt,
blott hammarkamrars kalla vrå förvrängt
att huvudgärd mot utomvärld förskynka.

Vad ville livet, mer än blint passera?
Vad ville lilla villpupillen mer
än dela bäddens dödsgardin att famla?

Men kanske, desto mindre syn, ju mera
av fältets kärna järneblickar ser
där ådror hamrar hämningslöst som gamla.


















Bunden vers (Sonett) av anathema VIP
Läst 275 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-03-04 02:30



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

anathema
anathema VIP