vi sa

att vi skulle gå

den smala vägen hem

genom dunstande ångande

sommarpölar

i grusvägsgropar

där öde ekande dova

stumma granskogar

betraktade oss

påminde

om mörkret

som jagade oss

genom en tom kritvit värld

av olevda ögonblick

vilket fick oss att höja blicken

en aning

spegla oss i en blå himmel

just som sommaren

tycktes vara evig

fastän den nästan alltid är slut

och molnen skymde ljuset

och fick dina ögon

att se så där

olycksbådande svarta ut

där vi dansade mellan

vägskyltar och nedskräpade

dikesrenar

som blommade

av blåklockor

blåare än himmelen själv

och alla ögonblick fanns

där samtidigt

så länge din hand fanns stadigt i min

och så länge vi kunde skratta

med varandra

kunde vi vandra

utan skuggor

eller skoskav

och vi lyssnade på gruset

under våra fötter

hur det knastrade

för varje steg

och vi visste att vi

egentligen

varit framme hela tiden

och att labyrinten inte

gick att hitta ut ur

 P.G 20190308