Det var nog i tidiga tonåren som jag först blev medveten på riktigt om min färdighet. Tidigare hade jag bara stilla undrat varför lärarna aldrig såg mig. Jag viftade med handen för fullt men det var alltid någon av de andra som fick svara. De söta flickorna som gärna tog till tårarna om något gick emot, eller någon av de stökiga pojkarna.
På högstadiet förstod jag att de faktiskt inte såg mig på riktigt, och den röst jag fötts med från början blev tystare och tystare. När vi hade gruppdiskussioner hade jag såsom många andra alltid en åsikt som jag ville få fram. Men, hur jag än försökte och försökte var det aldrig någon som lyssnade.Ibland kunde det till och med vara så att någon annan en stund senare lade fram exakt det jag själv suttit och tjatat om och då blev det plötsligt intressant för de andra.
Eftersom ingen ändå lade märke till mig så började jag snart dra nytta av det. Varför sitta och delta i tråkiga lektioner eller meningslösa diskussioner om man ändå inte fick ut något av det? Jag började komma och gå som jag ville. Om vädret var bra eller om det var något annat utanför skolan som lockade så plockade jag bara ihop mina saker och gick ut. Eftersom ingen såg mig var det heller inte någon som kunde säga åt mig.
Gymnasiet valde jag att hoppa över. Jag gick dit de första dagarna men efter ett missöde när en av mina klasskamrater praktiskt taget satte sig på mig (han var en stor , kraftig kille på säkert 100 kg) så valde jag att inte gå dit mer. Det var roligare att gå runt på stan och titta i butiker och gå på bio mitt på dagen gratis, för ingen såg mig ju ändå.
Hemma var det aldrig några direkta problem. Jag tror att jag syntes ganska bra de första åren. Så småningom började jag leva mitt eget liv och mina föräldrar och syskon levde sitt. Så länge jag städade mitt rum och höll snyggt och prydligt omkring mig så brydde de sig inte om mig. Jag kom och gick som jag ville och eftersom jag inte ställde till det för mig så såg de mig inte heller.
Numera är jag vuxen och har lämnat hemmet för länge sedan. Jag gjorde så att jag helt enkelt tog med mig det nödvändigaste och bara gick en dag. Eftersom ingen hade sett mig på så länge så tog det nog ett halvår innan jag var borta. Jag läste om mig själv i tidningen: "23-årig kvinna försvunnen från sitt hem. Ingen vet exakt tidpunkt för försvinnandet, troligen mellan midsommar och jul, klädsel okänd. Några särskilda kännetecken har man inte heller. Troligtvis har hon råttfärgat hår och är av medellängd." Fotot i tidningen föreställde mig i 10-års åldern. Det var taget strax innan jag började bli osynlig.
Nu för tiden har jag ett ganska bekvämt liv. Jag tar dagen som den kommer. Någon fast bostad har jag inte brytt mig om att skaffa. Jag brukar passa på att låna någons lägenhet eller hus när de reser bort. Eftersom jag är ordningsam så brukar de flesta inte ens märka att någon har varit där.
Några gånger om året brukar jag unna mig en utlandssemester. Det brukar oftast finnas någon stol över på flyget så det är bara att gå in och sätta sig. Om det skulle bli fullt är det bara att kliva av igen och ta nästa plan. Ingen kan ju se mig ändå, inte ens röntgen vid incheckningen.
Som sagt, trots att jag inte syns längre så har jag ett ganska bra liv. Jag har rest över hela världen och sett mer än de flesta gör under sin livstid. Lyxhotellen var de än ligger i världen känns som hemma för mig. Lite ensamt kanske det kan bli ibland, men man kan ju inte få allt ...