Ellen vaknar av regnets trummande mot husvagnstaket. Det är inte riktigt ljust än och förutom regnet så är det alldeles tyst utanför. Hon sträcker sig efter mobilen för att kolla vad klockan är. 05.30 lyser det på mobilens display. Lite för tidigt att stiga upp än.
Hon ser sig omkring i halvmörkret, alla andra sover djupt. Snarkningar från Fredrik som ligger bredvid henne blandas med de tre barnens djupa andetag. Det låter som någon slags konstig kör, hon kommer att tänka på Sir Väs i Robin Hood.
De två stora barnen sover i andra ändan. Sjuåringen ligger nästan på tvären. Det ser ut som att han snart ska ramla ner på golvet. Flickan som är fyra år syns knappt under sitt täcke med Törnrosa på. Bara en liten ljus hårslinga tittar fram.
Det minsta barnet, tvååringen, sover mellan henne och Fredrik. Han ligger på rygg med spretande ben, ett åt varje håll, precis som en groda. Lite dregel rinner från mungipan ner mot lakanet. Hon får knappt plats, att en så liten ungen kan ta så stor plats!
Det luktar instängt, otvättade lakan och svett samt kiss från minstingens blöja som brukar vara tung av kiss på morgnarna. Hon vänder sig med avsmak från barnet för att slippa lukten så gott det går.

Vad i helvete tänkte hon på när hon tackade ja till detta? Hon och Fredrik hade bara känt varandra i ett halvår när han frågade om hon ville följa med honom och barnen på två veckors husvagnssemester till Västkusten. Två veckor instängda i en husvagn med en karl som hon knappt känner och tre jobbiga ungar. Hon måste vara helt dum i huvudet. Hon som inte ens tycker om barn! Helt aningslöst hade hon hakat på och trott att det skulle vara roligt att leka familj, alla andra ser ju så lyckliga ut!
Hon såg sig själv solandes på stranden medan Fredrik lekte i vattnet med de små. De skulle bygga perfekta sandslott som hon kunde fotografera och lägga ut på Instagram. De skulle åka till lekparker och lekland och kanske mellanlanda på något Mc Donalds där barnen skulle sitta och tindra med ögonen över någon leksak som de fått med sitt Happy Meal.
Verkligheten blev en helt annan, och vad hade hon trott egentligen?

Av sju dagar hade det regnat fem första veckan. De hade suttit instängda i husvagnen och spelat spel, samma gamla jävla tråkiga spel hela tiden för annars vägrade ett av barnen vara med. De få dagarna de kunde åka till stranden var vidriga. Först var det ett jävla liv när barnen skulle smörjas in med solkräm, en lång svettig promenad med en vagn släpandes i sanden som plötsligt blev hennes ansvar för Fredrik var tvungen att springa efter tvååringen så han inte drog rätt ut i havet.
Ingen av ungjävlarna ville bygga sandslott det var mycket roligare att leta efter maneter och lägga på hennes rygg när hon försökte läsa sin bok. Fikat hon tagit med dög inte, det kom sand i bullarna och flickan spillde saft över hela filten.
Leklandet blev en katastrof. Flickan var åksjuk hela vägen dit och kunde inte leka. De hade glömt packa ner blöjor och tvååringen bajsade naturligtvis, fast det löste sig genom andra föräldrar som snällt delade med sig av sina. Största barnet hamnade i slagsmål med ett annat barn om någon jävla gungleksak. Fast då var det faktiskt hon som ryckte in. Den andra ungjäveln försökte smita före och någon jävla ordning får det väl ändå vara.
Regnet fortsätter sitt trummande på taket. Enligt SMHI ska det bli regn hela dagen i dag också och prognosen för kommande vecka ser inte bättre ut.
En hel jävla vecka till i den här husvagnen med nerkissade, åksjuka, smutsiga och gnälliga ungar! Och inget ligga har det blivit heller. När hon försökte ta initiativ så föste Fredrik bort hennes hand. Barnen kan ju höra! Dessutom har de ju haft den här lilla ”paddan” med kissblöja mellan sig nästan varje natt. Världens säkraste preventivmedel hade hon kallat honom i sms:et hon skickade till sin bästa vän.

Alla sover fortfarande djupt. Om hon skulle rymma! Hon vet var tågstationen ligger, det är bara några kilometer bort. Hon la märke till den igår. Det är inte så långt att gå. Skit samma att det regnar! Hon behöver bara dra på sig sina kläder och det mesta av hennes grejer ligger redan prydligt i väskan. Det är bara tandborsten och lite smink som hon har inne på toan men det kan hon köpa nytt. Det är bättre att dra än att mörda någon. Lite synd på Fredrik bara, hon är kär i honom trots allt och någon bättre kille kommer hon nog aldrig träffa. Typiskt bara att han skulle vara farsa till en hel barnkoloni!
.
Hon sträcker sig efter sina kläder som hon la i en hög nedanför sig igår kväll. Hon får tag i sin tröja och tar på den utanför nattlinnet. Det får gå så länge, det finns säkert toalett på stationen så hon kan byta där. Hon sätter benen utanför bädden och ska precis börja ta på sig jeansen då hon hör ett ljud från barnen i andra änden av husvagnen. Ett täcke som prasslar till och små barfota fötter som landar på golvet.
Hon håller andan! Nej, lägg dig igen ungjävel!
Små tassande steg närmar sig i halvmörkret, de stannar till, något plockas upp, det rasslar lite? Stegen fortsätter åt hennes håll. Hon ger upp jeansen och drar lakanet över benen igen. Låtsas sova.
Nu är stegen ända framme hos henne. Det är flickan. Hon har mycket lättare steg, pojken klampar liksom, men flickan tassar lätt som en liten fjäril.
– Jag längtar efter mamma, får jag komma upp? Rösten är liten och ynklig.
Med en suck föser Ellen kisspaddan närmre Fredrik så hon kan göra plats för den lilla. Flickan kryper snabbt upp och gör sig själv till en liten mjuk boll som boar in sig så nära Ellen som det går.
Hon luktar varmt barn och sand. Hennes långa hår som luktar av något slags schampo med blomdoft breder ut sig över hela kudden.
– Jag har en present till dig.
Flickan pratar med tyst viskröst och smyger över det som rasslade innan till Ellen. Det är ett armband av snäckor.
– Pappa hjälpte mig att göra det. Det är till dig. Jag tycker om dig!
Ellen tar emot armbandet och trär på det över handen.
– Tack, vad fint! Det passar precis! Jättefint!
Den lilla ler mot henne.
– Jag tycker om dig! När du är här så saknar jag inte mamma så mycket som annars. Får jag kalla dig för ”nästanmamma”?
– Ja, det får du. Du får kalla mig för vad du vill. Tack igen för det fina armbandet! Tror det är det finaste jag fått.
Ellen känner hur en värme som utgår någonstans från hjärttrakten, sakta fyller hela hennes kropp.
De kryper ihop tätt på bädden. Ellen stoppar näsan i den lillas hår. Hon tror hon väntar med att rymma några dagar till. Hon kanske klarar av den här semestern trots allt? Hon kanske klarar den här veckan?
Eller kanske till och med … ett helt liv?