förra gången,
den där sista gången,
med dig,
då du blev en han
en ansiktslös man

precis innan dess;
händer över bordet
varma/kalla, det var alltid så vi funkade
han som kände för mycket
men vi båda brann
absolut
vi var bäst på att äta upp varandra

på busshållplatsen försvann jag in och dog
i hans armar,
jag tror visst jag dog
på vagnen hem kände jag på mina armar, mina lår, all den här hud som trots allt levde och andades
i bröstkorgen slog till och med hjärtat fortfarande
så underligt livet är
jag gick hem och skrev nästa brev
långsamt och metodiskt
skrev jag ut patrik
ur mig
det tog en höst, det tog en livstid
ibland skriver jag fortfarande till honom men det är mer sällan nu


//


men vad lyssnar min kropp på ett hjärta och hjärna som ber den att ta det försiktigt nu
när jag fortfarande är skör
nej, den talar nycker och längtan
nästa kropp kommer alltid allt för snabbt;


//


och jag ville verkligen,
tro mig,
jag ville så mycket att jag övertalade mig själv
tror jag
det är en gråzon
vi var en gråzon
inte viljor egentligen
kanske bara
fingrar

det går inte att skriva brev till någon som inte har en adress
han flyttade aldrig närmare än
tredje person singular
(det är det som avslöjar oftast
mina älskade texter
ni vet som vanligt mycket bättre än jag)


//


det blev sorgligt
inte i alla bråken eller
ens i tystnaderna i sängen
inte i alla misslyckade försök
utan först
när jag fick som jag ville

jag ville ha ett slut och inga motsägelser
han sa aldrig emot
han sa ingenting

meddelandet är fortfarande obesvarat och jag

tänker på nästa vecka när vi är i samma klassrum igen
precis som tonåringar var vi hela tiden
långa kyssar och trevande händer
och steget till något mer var alltid så långt,
det var en vacker upptäcktsfärd,
på ett sätt hade jag velat gå den med honom
en liten stund till
men om en vecka är vi tillbaka i skolbänken
förlägna förvuxna barn
som tittar ner i bordet när läraren undrar vem som gjorde fel


//


det är nog inte han
som skrämmer mig
han är maktlös
han har inga ord
det är ett öde värre än döden;
men det är inte mitt
så det är inte han som skrämmer mig

istället räds jag hur duperbart ett sinne är
hur minnet kommer krackelera
som ett tunt äggskal knäckt vid den allra lättaste av beröring;

att när han kommer låtsas som om vi aldrig fanns
så kommer jag tro honom


//


ja,
jag frågar tystnaden
den säger att vi aldrig fanns