Jag fylls till bredden i varje por

är omhuldad

av ord

hänförd som fjärils vingeslag 

över stilla äng 

jag svävar

lyss

suger i mig 

likt ett solitärbi

av frisk nektar

vilar i mellanrummet

mållös

nästan andlös

tagen

Med min blotta närvaro väcker jag 

allt detta i dig

som du förmedlar till mig

Hur är det möjligt?

Förundrad av din existens

så mycket, extra (s)alt är du

mjuk som lenaste hår på Backsippans knopp 

sann

dramatisk

envis och attraherande

I en och samma en trehundra-och femåring

Du är en man

som prioriterar kärleken

en hängiven

lidelsefull

själ

så svår att tro på ibland

stark som spindelens tråd

skör likt sländans vingenät 

Varligt ömsint

inte förstöra

inte förgöra

tro på

våga tro på

mirakel.