Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Våran yttre skönhet speglar inte alltid vårat plågande inre

Hur allting började är inte viktigt och ärligt talat vet jag inte hur allting startade, jag vet bara att helt plötsligt stod du där. En främling som fick varje hjärtslag i mitt bröst att slå lite hårdare för varje slag. Vi hade aldrig möts även fast du gav mig en deja vu jag aldrig hade känt förut för det kändes som om vi alltid hade känt varandra.

Det hade gått dagar sedan jag såg dig där i dina svarta sönder rivna jeans, bruna lockiga hår och en vit sönder tvättad T-shirt. Jag kan känna din parfym som om jag fortfarande stod där bredvid dig. Jag tänkte inte på faran. Faran om ditt inre monster som släpade dig allt djupare och djupare ner i mörkret och tyngde ner varje steg du tog. Jag visst inte om att det monster som hade sina klor om dig fick ditt hjärta att slå saktare och saktare och fyllde dina ögon med tårar.

Trots bättre dagar så såg jag inte din frånvaro, frånvaron om att det sista din själ hade kvar var borta och du var ett tomt skal som bara väntade på att falla ner på marken och försvinna. Att monstret var den som kontrollerade varje litet steg du tog, du var inte längre den kille jag en gång såg där vi skolgårdens grusplan. Du blev en robot vars tankar fick dig att försvinna till en plats ingen någonsin skulle hitta och aldrig skulle kunna komma ut ifrån, för du var försvunnen i en värld full utav mörker och plågor och som aldrig gick att komma ut ifrån.




Prosa (Kortnovell) av Emelie Johansson
Läst 222 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-03-24 23:20



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Emelie Johansson
Emelie Johansson