kvällsdimman som ljuder i vårens vrå, nalkande, nära

rullar in över min glittriga sorg, snart,

snart

jag har alltid varit rädd för ilska

hela mitt liv har jag skytt den, inte vetat hur jag ska verka med ilskan i min famn

nu virar den sig runt mina brustna vingar

och jag känner kärlek

jag känner kärlek för allt det svåra som jag kämpar med

det tar tid att läka

när man kastat sig ut

jag förstår först nu hur vacker jag var i min brand

jag förstår först nu hur stort språng jag tog 

när allt försvann

om jag måste gråta mig igenom alla årstider

för att läka mina öppnade ärr

ska jag låta saltet slipa varje litet korn av hopp på vägen

och fortsätta fram

hoppet om att allt ska bli bättre

och att det finns en större mening med det som sker

ska jag bära och hålla 

det är en tid nu att skala bort

går mot stilltjen, med stormen i mitt blod

trösten, gråter jag

hoppet, gråter jag

kliver av de gamla vägarna

och ur de rum som fjättrat mig

tar stegen ut ur den gamla boningen

och jag sår kärlek i askan

av min spräckta hud

sår kärlek i de värkande gångarna inuti

att ilskan inte ska sluta mig

och jag sår kärlek i hålet inuti

för att kunna hålla mitt hjärta öppet

jag går vägen fram fast jag inte orkar alls

för att kunna hålla mitt hjärta öppet