Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Svartsinne

Depression är en lömsk åkomma, sjukdom och ovän men den är åtminstone ärlig. Det måste jag ge den. Den får mig att titta efter bjälkar uppe i tak. Bjälkar i trä, stål, sådant som ska hålla för ett starkt rep och för mig att dingla däri. Depression ger mig så sjuka tankar. Får mig att längta tystnad, att tid ska stå still. Får mig att vilja sova en svart sömn utan drömmar, utan en vilja att någonsin vilja vakna igen. Depression får mina lemmar att kännas tunga, stela, tröga, omedgörliga. Får den korta promenaden runt kvarteret att kännas lång som flera mil. Depression låter mig inte le, inte ens dra på smilbanden åt sådant som tidigare skulle fått mig att falla i skratt. Jag faller inte heller längre i gråt. Jag är bortom. Fast i en grå sörja, en vit oigenomtränglig dimma. Jag vill inte leva, jag vill inte heller dö. Men döden lockar mig numera. Tankar på den, på hur det, skeendet ska gå till. Trampa gasen i botten och styra mot en bergsvägg, ett träd, kanske en stor trygg ek som stått på samma plats i hundra år, som sett många bilar, bussar, lastbilar passera. Bleka ansikten i skal av plåt. Intakta kroppar. Det ska inte min vara när jag ränner in i hög fart, inga bromsspår. Bara full fart. Eller så ska jag svänga in mellan lastbilsläpet och häkta fast, krängande följa med i ett par sekunder innan plåten slits itu och jag slungas in i evigheten. Eller ska jag stå på en hög bro, se ner i det svarta vattnet, ta beslutet och låta mig falla ner i djupet, slå mig sönder och samman och sjunka i vattenmassorna som ska sluta sig om mig tills jag inte andas mer. Depression är en lömsk åkomma, sjukdom och ovän men den är  åtminstone ärlig. Den får mig att sluta låtsas att jag är lycklig. Den får mig att se döden i vitögat. Jag tvekar ännu. Tycker mig inte ha hittat det rätta sättet att försvinna på än men jag är kanske redan försvunnen. Jag vet att jag inte är mig själv längre. Jag drar mig undan till mitt sovrum. Drar ner persiennen. Lägger mig under täcket och sluter mina ögon. Jag är så trött, så intill döden trött. Mina tankar är som sirap. Jag orkar inte tänka mer. Jag ska sova en stund och sedan en stund till. I morgon är en ny dag att tänka mina mörka tankar, planera om jag orkar, kanske leta nya bjälkar.




Prosa (Kortnovell) av Poesia VIP
Läst 36 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2019-04-18 14:26



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Poesia
Poesia VIP