Förlåt mig, fader, jag har dött
förutan slut att ärva,
förutan något återfött
i glasets sista skärva,
till mitten var jag siluetten
att spegla all min samtid,
på slutet gick jag vettlös slätten
som viskade mig "framlid".

Förlåt oss, fader, liv är kött
och föga gör oss mera,
var levnad min legering mött
är av vår egen era,
vi har förfasat fasat ut
vart hål som förr var mänskligt
och ruttnar köttsligt mot det slut
som gör nåt annat ängsligt.

Glasvass
min förtret
förfärar mig.
Midas,
din mänsklighet
här ärar dig.