När körsbärsträden stod i blom

I långa rader klädda i vårens rosa skrud

Grät himlen över Aokigahara tårar utan slut

Fuji bar skymningsröd slöja stolt

Trots gärningar med kusligt slut

I hjärtat visste folket

att skam är ingen väg att gå

Men ändå spände samurajen

upp sina vingar från förr

Lät stoltheten åter vinna segrar

på brustna sinnens slagfält

Till slut räknas deras hjärtan av oräkneliga stenansikten som brister till skärvor i mörkret.

Natt efter natt utan återvändo

Låt solens rike skina vackrare än så