Hänger på ett fönsterbleck.
Värmen blir till fräknar
över näsryggen.
Plötsligt finns ingen annan plats i hela världen
än den stilla solens
i mitt huvud.
Den svala vinden
försiktigt över min hud
och klara måsskrin
i mina öron.
Inget annat finns
nu.

Det bränner vänligt på min arm
och långt borta
skymtar ljudet av vågor
mot grov sand
och trasiga snäckskal.
En kobbung glider i en perfekt båge
och landar
med perfekt timing
i småvågorna,
i knädjupt vatten.
Sanden bränner
och solen.

Ensamma steg mot asfalt.
Diffusa sus mot vägen.
En dörr.
En vind.
Hudens tacksamhet
och en doft av lugn varm förväntan
från barndomen
där plastekorna fortfarande dånar
i minnets bakvatten.
Vägsus.
Mjukvind.
Pappa drar upp fisk efter fisk.
Jag smakar flytvästens remmar.
Skrovets blöta smackande;
fiskespöts exploderande surr;
plopp;
sen skrovsmacket igen.

Fönsterblecket stenhårt;
pärlor av svett i nacken;
en lastbil på tomgång.
Den enda platsen i hela universum.
Frön letar runt i luften.
Solvärmen i mitt huvud.
Mjukvind.
Vägsus.

Allt annat:
Utplånat.