Jag lät dig stanna och 

finnas kvar.

Det var en medveten risk jag tog.

Trots att jag tvivlade starkt, var

det något hos dig

som jag förstod, inte skulle acceptera något annat. 

Jag lät det bero, lät tiden gå, 

det kommer att visa sig, 

jag menar om det är fel, tänkte jag. 

Varje gång tvivlet och oron tog ett grep om mig

talade du mig tillrätta, och jag lät det ske,

om än motvilligt.

Varje gång jag blev rädd och ville gå, 

visade du 

på att det finns en bro...

Med tålamod, styrka, envishet, självkänsla, mod, tillit och

oändligt mycket kärlek

har du fått mig att börja gå på den där bron.

Inom mig,

i varje mörkt skrymsle

sprids ett ljus, tänt av din gnista.

Att du finns på riktigt är magi, 

att jag får

din hela uppmärksamhet

din tid

ditt engagemang

din hängivenhet

öppet och ärligt. 

Att vi vågar bli beroende

vågar älska varandras klyddsamhet och

vandra på bron tillsammans,

med mörkret djupt under oss,

är tillit.

Jag vill som du, Älska.

Jag vill som du, ge mig hän.

Det gör ont att förlora, men 

jag kan aldrig förlora kärlek.

Du kommer för evigt vara en del av mig, 

en alldeles speciellt viktig del av mig.

En del som slår följe med min själ över bron, 

till nästa, och nästa och nästa...

Jag är tacksam och full av respekt 

inför Universums beslut att låta oss mötas.