Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

MÄNNISKA

MÄNNISKA! Du är ett unikum, människa, som gavs ett unikum, en solitär, i form av ett oefterhärmligt, pulserande konstverk, rymdens blå, skimrande blomma, Jorden, som rymmer livets gåtfulla tillblivelse och din ofrånkomliga förutsättning, och är allt existerande livs grund – och därmed grunden för dina barns, barnbarns och kommande generationers allt väldigare Katedral. Fri föddes du, Människa. Fri! Vilsen står du. Villrådig – i din frånvarande närvaro. Ditt mål, vännen, är lyckan, din drivkraft strävan efter målet. Endast bekräftad ser du i din synlighets sken den hisnande stigen som slingrar sig upp mot bergängen, Harmoni – där en solglimt döljer
Lyckans gömme.
Under din furiosa jakt efter Lyckans blixtrande solglimt, ack så gäckande, trampade du sönder din gamla blomstrande kultur, i vilken rofylld tillvaro stundligen bjöd dig tusentals redskap varmed du enkelt kunde tända synlighetens varma ljus och däri bli – Sedd! I detta självkänslans himmelska sken såg du så stigen upp mot Harmoni – och Lyckans solglimt. Du vrider dig, Människa, under dessa ord, vrider dig som barnet inför ricinoljeskeden, men mer skall du höra ty mycket har hänt under din långa sömnapné… I din vilda jakt på Lyckan snubblade du in i Mamonismen – Mamons växande, iskalla dödsrike.
Denne dreglande djävul bjöd dig att, på sitt gyllene altare offra Jordens artrikedom, mångfald, skönhet, ”ty”, mässade

han lockande, ”med offerröken som kompass finner du Lyckans lysande lya.” Och denne Kung av Lögnens guldglittrande rike bjöd dig, i utbyte mot din själ, ett redskap varmed Lyckan, som han sa ”osvikligt fångas!” – en slant. Och du tände offerelden. Du sålde din själ! Du tände offerelden. Med facklor av naturfolk och brinnande blånor av färgsprakande kulturer med kärlek till allt levande, samt tjärvedstickor av förundransfylld glädje och tacksamhet inför jordens förtrollande skönhet, tände du offerelden! Ja, du tände, förblindad av tron på penningens magiska lyckogörande, förintelsens brasa… där girighetens dånande flammor i ett huj slukade din frihet, värdighet, stolthet! Och den våldsamma hettan rusade runt jorden, förtärande förundran inför skapelsen, förtärande skapelsen, förtärande din meningsfyllda inomvärld…


I ditt inres sotfyllda tomrum blickar du, bländad av glittrande guld, efter pulserande liv… … ur flammorna stiger från myriader strupar mot himlen rop, mot himlen ditt gälla, skälvande skri, och i ditt inre tomrum vrider sig i ångest tanken, ty i röken ser du dig själv i en öde, ekande öken, fråga din egen skimrande gravsten om –
Lycka!




Fri vers (Modernistisk dikt) av S-E Forslin/same
Läst 147 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2019-05-25 09:59



Bookmark and Share


  danne //
Ja när det bli för myck då flyr man - är det rätt lr fel.

Dock flykten är mer en själslig mening där existensen lever om i en .

Men det finns platser man flyr till i verkligheten där man återföds på något sätt " min lilla plats är min Mumindal i där det finns lite skog kvar att ströva i"

Där finns ingen tanke om storsvensk linjer eller vems som har största plånbok som inte går att stänga utan sprutar ut pengar kors å tvärs..

Så väcktes jag av dina ord i mig själv !
fint skrivet tycker jag!
2019-05-25
  > Nästa text
< Föregående

S-E Forslin/same
S-E Forslin/same