Lusten smög runt hörnet

Ville fånga den åter

Den vackra var redan bortom

strandkantens kyliga morgondimma

Morgonens blekhet blev ett med hans sinnen

Kände hur livet rann ut mellan tårna som krampaktigt försökte knipa 

Hela han blev synligt mindre när insikten överrumplade hans sorgliga figur

Han stelnade på plats och har för evigt blivit känd

Lars Lust rauk invid Längtans sund

Ingen såg någonsin hans tårar i det vindpinade ansiktet 

Allt beroende på den eviga fukten från havets sälta

Han stod på den kargaste stenstrand som aldrig besöktes av något väsen

Hans längtan vittrar i evighetens mörker