Det händer att jag blir överrumplad av kval

över mina dåliga val.

Oftast är det i nattens övergång till morgon.

Det är nog just där jag är som svagast.

I stunden där vi av naturen går ner i varv.

Det är också just där jag är som starkast.

Då jag kan ge mig förlåtelse och stilla besinna mig.

Där i lugnet och stillheten när jag uppfattar att en stor del av omgivningen är stilla och utan måsten.

Jag hinner se att mina val gjordes i det ögonblicket och med just stundens goda i sinnet!

Det finns tyvärr också val jag inte kan ursäkta.

De får jag leva med på annat sätt.

Vare sig jag vill eller ej!

Även de brukar visa sig i denna stilla timma.

Jag ser den tiden som den bästa och värsta.

Lika motsägelsefull som jag är i min egen natur.