Svaret på gud
är människans hud,
på blodet
dess budblåa blickar,
jag vill att det bubblar
och ivrigt vi snubblar
mot modet
så självet till himlen jag skickar,
men jag är en vals
av falskt kring din hals,
ja, jag är gudomens lärda
av himmelska hinnor förtärda,
och jag kan inte se
igenom dem
ett hem
men bara be.

Be att jag än ämnas
där högre lärdom lämnas
för större än det här,
oh gud, blott låt mig vara kär
och inte åter såras
för hon här är den sista
som får kinder att tåras,
fåras,
och förbrista.
Men du är en kista
och vad jag än gör
vi dör.
Det är människans lott
som tror på ett gott
att falla för fägrings ondska,
för det nutida, billigt bondska.