I mörka, murkna träd jag for
igenom trådnadsbarken,
jag tror det var ett nät av flor
som stängde mig från marken,
och fram i stammens nystansnerv
jag kände hinnan hård och kärv
som spändes sporfyllt spenslig
i stockenklaven enslig.

Härinne i inlindad väv
där höljet känner kärna
man anar endast sus i säv
av rutnäten externa,
och fast min slutna slöja bröt
var kapssynaps som innanslöt
så stannar jag dock innan
den stumma hålrumshinnan
med spända spröt.

Så ta dig, frö, i ytor fram
dit röda rosor röjer
att stam är ännu blott en stam
hur länge man än dröjer,
hit kommer ingen sommar in,
här knoppar ingen toppen min
hur mycket jag än närde
och inre nät förtärde.