På berghällen vid stranden satt han i fosterställning.
I den 25-gradiga värmen var han klädd i yllemössa och ylletröja.

Vi frågade om vi störde.

- Nej ... bara trevligt.
Paus. 
- Jag brukar inte prata med så många. Ett snabbt ögonkast. Han drog lite i gräset.

Hund och man badade. 
Pojken och jag samtalade.

Han hade levt utanför samhället en tid. Försökte sedan många år komma tillbaka. Men det var så svårt ... Mycket ångest. Han snurrade omkring i en ond cirkel som han inte kom ur.
- Jag ber till Gud på kvällen.
- Men på morgonen är det ju ändå jag som måste ta tag i livet.

- Jag försöker finna en balans, fortsatte han med svag röst och såg ut över vattnet.
- Här, i naturen, går det bättre. Jag vaknade klockan fyra i morse och gick hit. Badar lite, sover lite. Lyssnar lite på musik.
- Och vilket djurliv - bäver, örn. 
Han lyfte blicken mot molnen.

Sommaren var i sin blomning.

Hans ansikte var skört, finlemmat. Ibland drog ett leende som en snabb, osynlig vind över anletsdragen.

Vi talade långsamt, med många pauser.
Länge. 
Fram trädde en god, klok och varm människa, som inte fann sin plats i den här världen. 
Hans övergivenhet, hans brist på hopp, hans smärta gick att ta på. Den brände, men var kall som is.

Han räknade upp alla ställen han sökt hjälp på under åren; kyrkan, diakonerna, socialen, psykologerna, läkarna, de stödjande grupperna, provanställningarna.
När han nämnde sjukvården brast han i gråt. 
Han berättade om föräldrarna, ödmjuk över att han fått så bra föräldrar.
- Men de är snart pensionärer, och de orkar inte med det här längre.

Efter en stund samlade han ihop sina saker och försvann in i skogen.
Jag såg efter honom och fick länge kämpa med gråten.

- Tack, sa han innan han gick, det var verkligen trevligt att träffas.
- Tack själv; ja verkligen, sa jag,

Vi sa inte "Trevlig Midsommar".