Mitt skri är tystare

än dimmornas slöjor

Min yta är stelnad

bärnsten med glöd

Som skiftar med ljuset

Även natten bär sina färger

Dolda av liemannens kåpa

Därunder lever jag

i mitt tvivels regnbåge

Där ingen färg liknar en annan

Det enda konstanta

min falnande glöd

När HAN

tystar mitt skri