Jag har gett bort orgasmer:

Se vattenbuffeln på väg över den strida floden
hur plötsligt hennes hals och huvud
sträcks upp som en enda spänd muskel mot himlen
som en självskriven ledargestalt höjer sig
över resten av flocken...
löddrar skyn med ett skri;
vackrare, högre, klarare, mer ensligt övergivet
än en avsatt, påsatt,
symfonisk slutsats
av den döve Beethoven
och de övriga djuren stelnar i speglande vördnad.

Lyss till den ensamma blåvalshonans utdragna larm
långt ute i det stilla havets böljande vågor
när hannen efter veckors kamp
kommit henne inpå livet
med sin meterlånga stör
och låter henne njuta av naturens skönaste känsla
med ett avgrundsvrål
borrandes ner i djuphavsgraven
som ekolodets sökande efter fäste.

Eller tänk på den kvinna
jag avstår
som tog andan ur mig
med sin, från ett liv samlade lusta
och likt en dov mistlur
låter sin sorg och besvikelse ljuda
in i mitt ledsna, ångestridna bröst...

...tänk på det hundra meter högresta Redwood
i Amazonas djungler
som efter ett snitt strax under kronan
plötsligt överraskar och spjälkas i två vertikala hälfter

en sån orgasm
kan döda
ofrivilligt
men ändå;
min själ
är ack så tunn
i dylika sammanhang

så nej

jag avstår snittet
lägger undan min motorsåg

njuter av trädets hela
existens

det är vackert så.