Dagarna går, månaderna försvinner och åren passerar
Jag fortsätter framåt även fast jag är så trött att jag ibland bara vill ge upp
Mitt hjärta fortsätter att rusa i alltför snabb takt, tungt och hårt
Mina ben gör ont då de bär mig mil efter mil och fötterna blöder
Ändå fortsätter jag eftersom jag är så rädd för att stanna upp och känna
För om jag gör det, så riskerar jag att gå sönder ännu en gång
Så är mitt liv, år efter år, månad efter månad och dag efter dag
Jag fortsätter framåt i blind panik, försöker lämna allt bakom mig

Min kropp orkar knappt med, det gör ont överallt
Men trots det så fortsätter jag i allt snabbare takt för att inte falla ihop
Jag fortsätter att bygga murar, högre än tidigare och fortare
Sten efter sten, meter efter meter
Kanske blir jag säkrare, kanske inte
Men jag blir så lätt sårad och jag känner mig ofta rädd
Min själ blöder även då jag ler, ibland kan man se smärtan
Om man känner mig väl, så kan man se igenom min glada fasad

Men jag har blivit så bra på att hålla masken
Så bra att jag till och med tror på det själv
Världen är så skrämmande och ger mig sådan ångest
Allt jag vill är att få finna någon slags ro i min alltför rastlösa själ
Jag vill gjuta mitt hjärta i sten och sluta känna så starkt för allt
Om allt slutade skada mig kanske jag skulle kunna läka mina sår
Ärr på ärr, så blir jag aldrig hel
Jag är lappad och lagad om och om igen

Ibland så finner jag lite ro och trygghet
Korta stunder då jag kan slappna av i kropp och själ
Då jag kan sluta ögonen utan att vara rädd
Då jag inte behöver spela glad och vara "duktig"
Utan bara vara, vilket jag egentligen behöver
Kunna lita på att omvärlden inte gör mig illa

Min rastlösa själ behöver vila
Behöver ro och stillhet
Behöver hopp och tro
Behöver få laga alla trasiga pusselbitar
Behöver få istället för att ge
Villkorslöst och fritt
Utan smärta, ångest och oro