Jag är i kyrkan en kväll och prisar dig, om och om säger predikanten att du älskar mig.
Allt känns så bra här där jag står, men vad kommer hända när jag lämnar och går?
Kommer den här känslan att finnas kvar, eller är vetskapen att du finns, allt jag kommer ha?

Livet blir svårt bara värre och värre, timmarna med dig ja de blir allt färre.
Hur ska jag detta klara av, när jag lever ett liv fullt med prestationskrav?
Alla andra verkar alltid på topp, men hur blir man det om man hatar sin kropp?
Mina vänners talanger skjuter i höjd, men över det jag skapar blir jag aldrig nöjd.

Flera veckor och ungdomssamlingar senare, lovsjunger jag Gud men mitt hjärta känns inte renare.
Vardagen är skit och inombords vill jag bara skrika, ingen frågar hur jag mår. De vill bara fika.
Nu är det dags att be “Gud tänd en eld i mig”, hur gör jag det Gud jag är ju arg på dig.
Jag vet inte längre vad som är rätt eller fel. Är det här på riktigt, känns ju bara som skådespel.

Till slut så skriker alla ut “Gud jag älskar dig” i kör, men från Gud är tystnad det enda jag hör.