Min kropp är gul. Gul av allt som inte kommer ut. Gul av allt som stannar kvar. Lusten som övergår i olust. Kärlek som övergår till en yta, en yta som liknar kärlek.

En tung andedräkt sveper runt min kropp, den är frän och sjuk. Den gör så jag måste blunda, blunda för att stå ut. Stå ut med stanken.

När jag blundar blir jag inte blind utan ser allt annat som är vackert, som hur jag vill ha det, hur det kunde ha varit, hur det borde vara. Kärlek övergår till kärlek igen och det gula försvinner.

Men när jag öppnar ögonen igen, börjar det genast att klia, klia i ansiktet och jag måste åter sluta ögonen. Och så håller det på, i all oändlighet.

Men snart är oändlighetens botten nådd och matematiken och logiken blir mina vänner. De kalkylerar i färg, gult, blått, rött. Siffror jag förstår.

De förklarar multiplikationstabellen för mig, att det spelar ingen roll om jag blundar, siffran gul kommer ändå att vara svaret.